Haverikommission botar knappast monopsonets biverkningar

·
Av Henrik Bäckström, 22 Apr 2015

Överläkare Åke Andrén-Sandberg på Karolinska Universitetssjukhuset hyser en märklig oro för att en nöjd bemanningsanställd gör ett sämre jobb än en missnöjd landstingsanställd. I en debattartikel i DN går han över ån efter vatten och efterlyser en haverikommission för att förklara den offentliga vårdens tillkortakommanden inom personalpolitiken.

monopson

Andrén-Sandberg bekymrade sig också för att bemanningssköterskor ska ta över vården helt och hållet. Jag kan lugna Andrén-Sandberg på den punkten. Det vilar inte runt hörnet en situation när alla sjuksköterskor anställs av bemanningsföretag. Kostnaden för inhyrning av vårdpersonal har under 2010-talet ganska konstant utgjort cirka 1 procent av landstingens totala personalkostnad.

Det finns en gammal uppfattning om att vårdpersonal – kvinnor- har ett kall. Så kan det vara, att vårda och bota är stort och viktigt. Men finns det en motsägelse i att ha ett kall och vilja uppnå balans mellan jobb och fritid tillsammans med en hygglig lön som bidrar till att kallet inte nöts bort? En bilmontör kan också brinna för sitt yrke utan att förväntas göra avkall på sin livskvalitet.

I modern tid har vårdpersonal nästan alltid befunnit sig inom ett monopsonsystem, det vill säga ett system där personalen haft en starkt dominerande arbetsgivare att välja (!) på. Monopsonet med sin dominerande köpare är lika förödande för en arbetsmarknad som monopolet med sin enda säljare. Båda systemen har en tydligt dominerande aktör. Detta skapar inte bara obalans mellan utbud och efterfrågan, utan därtill kvalitetsproblem och därmed köbildningar och felaktig prissättning. Precis de symptom som svensk vård karaktäriseras av idag.

Andra professioner som ekonomer, jurister, ingenjörer, arkitekter – för att nämna några – har full frihet att välja mellan en mångfald av alternativ att snitsla sin karriärväg med. Det blir mycket märkligt att sjuksköterskan skulle vara hänvisad till endast en karriärväg. Sålunda kan en som yrkesperson utanför vården välja mellan anställning i storbolag, småföretag, bemanningsföretag, konsultföretag, starta eget eller offentlig anställning med mera. Då behövs det tydligen ingen haverikommission.

Nu har en person som Andrén-Sandberg förstått att bemanningsföretag erbjuder sina sjuksköterskor ”val av tider och frihet från att kommenderas till arbete dagar som enligt schemat skulle ha varit lediga, bättre arbetsförhållande, samt visar tacksamhet och glädje för att vederbörande vill komma”. Sen följer ett egenartat tankesprång som går ut på att bemanningssjuksköterskan skulle känna en lägre grad av ansvar för patienten än om hen var anställd av landstinget.

Utan enkätundersökningar i ryggen vågar jag påstå att det är många som vänder sig mot det. Först och främst för den personliga yrkesstoltheten. Men också för att en nöjd anställd generellt sett utför ett bättre jobb än den som känner sig missnöjd. En person som valt sin arbetsgivare själv är troligen mer nöjd än den som inte haft något val och stretar på under de tuffa förhållanden som det dagligen rapporteras om. Som jag bloggade häromdagen blir folk till och med sjuka av jobba en plats eller med ett yrke där de inte trivs.

De inhyrda sjuksköterskorna gör kort och gott att patienter får omvårdnad. Utan sjuksköterskor stannat vården konstaterar Andrén-Sandberg. Bytet av arbetsgivare beror knappast på sjuksköterskefacken som Andrén-Sandberg anser har försvagats. När Andrén-Sandberg egentligen har förstått vad som saknas, varför efterlysa en haverikommission?