AFs modell för upphandling fungerar inte

·
Av Henrik Bäckström, 24 Apr 2013

”Sex av bolagen har bara fått bonus för färre än tre procent av deltagarna” säger SVT om underleverantörer till Arbetsförmedlingen. Men anledningen till detta är att bonusen är för krånglig för underleverantörer att utkräva – inte att bolagen inte uppfyller kraven. Arbetsförmedlingens egna siffror visar att bonus vore motiverad i 30 procent av fallen.

Trestegsraketen, den betalningsmodell för upphandlade omställningstjänster som Arbetsförmedlingen uppfunnit är en produkt av, just precis, Arbetsförmedlingen. Den är med andra ord inte förankrad i de verksamheter som ska utföra jobbet. Så här går det till:

1. För att kunna få betalt för att introducera en arbetssökande i jobbsökeriet krävs att jobbcoachen tillsammans med den arbetslöse, låt oss kalla honom Micke, gör en plan. När planen är klar ska detta visas upp och anmälas till en AF-tjänsteman.  Efter godkännande erhåller omställningsföretaget 5000 kr.

2. Micke har rätt till ett antal timmar med anordnade aktiviteter, 16 timmar under en tremånadersperiod. När dessa är slutförda, rapporterade och inregistrerade får omställningsföretaget ut ytterligare 5000 kr. Alltså efter att AF-tjänstemannen har godkänt verksamheten.

3. När Micke kommit i jobb, han ska ha påbörjat sin anställning inom en månad efter avslutat program och bibehålla den i minst två månader, så ska han ge en blankett till sin arbetsgivare som intygar att Micke är anställd på företaget. Blanketten ska sedan omställningsföretaget ge till AF. Definitionen på jobb är bland annat att det ska motsvara Mickes hela arbetsutbud, det vill säga endast heltidsjobb gillas. Deltid, extrajobb eller timjobb godkänns till exempel inte. Detta är särdeles märkligt då nationalekonomer, politiker och finansministern ofta framhåller att varje arbetad timme i ekonomin är hemåt.

4. För Micke känns jobbcoachningen ofta som ett avslutat kapitel när han väl fått det nya jobbet, varför de där intygen som omställningsföretaget behöver få in för rapportering till AF ofta lyser med sin frånvaro, vilket innebär att pengarna uteblir. Omställningsföretaget har då två alternativ: a) de kan försöka uppmana Micke att skicka dem en vidimerad kopia på ett anställningsbevis, eller b) de kan kontakta AF för att kontrollera om Micke nu är avanmäld som jobbsökande. Om den långa listan på kriterier uppfylls så betalas de sista 5 000 kronorna ut till omställningsföretaget. Företagsekonomiskt kan det mycket väl kosta mer än 5000 kronor att få in 5000 kronor.

I efterdyningarna av galenskaperna om att omställningsföretagen påstås göra miljardvinster på popcorn och fotbad, pengar som göms i skatteparadis, så faller resonemanget på sin egen orimlighet. I ett mer nyanserat universum kan en relevant fråga dock vara: Varför i hela världen skulle ett företag avstå från en tredjedel av möjliga intäkter?

Man kan fråga sig om inte SVT kunde ha tänkt ett varv till innan de försökte ge sig på denna frågeställning. Den påstådda granskningen ”som visar att bolagen inte når bonuskraven för mer än en bråkdel av deltagarna” säger noll och intet; i själva verket innebär systemet att det är så många kriterier som ska uppfyllas att det är för dyrt och tidskrävande att försöka hämta ut sen sista ersättningen i ersättningsmodellen. Företagen avstår från att ta ut ”bonusen”, trots att nästan 30 procent i slutändan faktiskt får jobb.

Återigen, det är inte företagen som hittat på upphandlingen eller detta ”bonussystem”. Det funkar uppenbarligen inte i praktiken. Erfarenheterna från framgångsrik jobbcoaching i Sverige och innovativ arbetsförmedling i Europa visar vad som fungerar: Tydlig målstyrning, okrångligt arbetssätt och integrerat samarbete mellan leverantörer och köpare. Inget av detta finner vi i Sveriges statliga arbetsförmedlingsmyndighet.