Effektiva rättsmedel behövs


Av Henrik Bäckström, 22 Apr 2013

Foto: mathrong

I torsdags var jag inbjuden till EU-kommissionen. DG Employment (Arbetsmarknadsdepartementet) upprätthåller en expertgrupp bestående av två representanter från respektive medlemsstat. Därutöver inbjuds till varje möte arbetsmarknadens parter. Detta var det åttonde mötet sedan bemanningsdirektivet antogs 2008 i EU-parlamentet. Detta möte handlade i första hand om artikel 10 (effektiva rättsmedel).

I följande tio punkter framförde jag den svenska bemanningsbranschens synpunkter:

1. Tack för inbjudan att inför EU-kommissionens expertgrupp höra de svenska arbetsgivarnas syn på införandet av bemanningsdirektivet, som blev svensk lag 1 januari 2013.

2. Enligt artikel 10 i detta EU-direktiv skall medlemsstaten ange rättsliga tillvägagångssätt som skall användas om direktivets stadgar inte följs (effektiva rättsmedel). Alltså enkelt uttryckt: hur går man tillväga om någon aktör agerar mot någon bestämmelse i direktivet.

Den första frågan är: Har Sverige infört dylik metod in den nya svenska lagen? Svaret är nej. Lika litet som artikel 4.1 (begränsningar för bemanning är endast legala om de kan motiveras av allmänintresset) och artikel 6.2 (rätten att ta en rekryteringsavgift av kundföretaget) har införts.

3. I Sverige finner vi primärt arbetsmarknadsregleringar i kollektivavtal. Även omotiverade begränsningar återfinns i ett otal kollektivavtal.

4. Den andra frågan: Finns då i Sverige effektiva rättsmedel som gör det möjligt att angripa illegala begränsningar i kollektivavtal? Svaret är nej. Det svenska rättssystemet bygger på att två kontrakterande parter ska lösa ett problem. Möjligheten för en tredje part att driva ett ärende som berör två andra parter är i princip omöjligt. Varken ett bemanningsföretag eller en bemanningsanställd har därmed tillgång till de effektiva rättsmedel som direktivet utgår ifrån.

5. Den tredje frågan: På vilket sätt kan då en part i Sverige driva ett fall där illegala begränsningar förekommer? Svaret är: antingen genom att övertyga en annan part att bryta kollektivavtalet (ytterst långsökt) eller genom att till exempel bemanningsföretaget stämmer sin kund för skada (ytterst långsökt).

6. Därmed kan vi konstatera att Sverige inte uppfyllt direktivets krav på införande av effektiva rättsmedel. Ej heller har Sverige vidtagit åtgärder för att försäkra sig om att arbetsmarknadens parter avlägsnar tidigare begränsningar eller därtill inför nya. De facto införs återigen nya begränsningar i årets omfattande kollektivavtalsrörelse i Sverige.

7. Därmed föreligger ett ytterligare ett stort tillkortakommande i den svenska lagen. Bemanningsföretagen har redan anmält tidigare tillkortakommanden i den svenska implementeringen vid två tillfällen, genom formella klagomål till EU-kommissionen. Dels i mars för icke-införande och ytterst bristfällig gjord inventering av förekommande illegala begränsningar (enligt artikel 4.2), dels 5 november för frånvaro av artikel 4.1 i den svenska lagförslaget. Bemanningsföretagen blir nu tvunget att ytterligare anmäla den svenska regeringen för bristfälligt införande av artikel 10.

8. Den fjärde och avslutande frågan blir: Om kommissionen anser att illegala begränsningar i en medlemsstat ska handhas på nationell nivå, hur är det möjligt när effektiva rättsmedel inte tillhandahålls?

9. Bemanningsföretagen konstaterar avslutningsvis att med detta ytterst bristfälligt införande av EUs Bemanningsdirektiv i Sverige, återstår endast ett handlingsalternativ: EU-domstolen i Luxemburg och därmed sannolikt Laval II.

10. Thank you for your attention!