Kamp mot arbete kallas klasskamp

·
Av Lena Martinell Åkerblom, 06 Feb 2012

Klasskamp

Illustration: Mathias Landefjord

Vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ulla Andersson ogillar att moderate Thomas Tobé gillar bemanningsföretag. Vänsterpartiet beslutade på sin kongress tidigare i år att arbeta för att bemanningsbranschen ska förbjudas. Andersson beskriver bemanningsanställda som ”andra klassens anställda” i en artikel i Arbetarbladet den 4 februari, och skyller arbetslösheten på de 1,5 procent som arbetar i bemanningsbranschen.

I samma tidning samma dag (tyvärr inte i nätupplagan) berättas att Tobé varit och besökt bemanningsföretag i Gävle. Där träffade han bland annat Proffice-medarbetaren Erik Littorin som ger en annan bild av tillvaron som bemanningsanställd.

Tidigare har jag varit inne på att jag hellre skulle vara fast anställd på företaget där jag jobbar. Men då är jag samtidigt sist in och den förste som får gå om det blir varsel. Nu har jag i stället folk bakom mig som gör allt för att de ska få ut mig på ett annat företag, säger han till Arbetarbladet.

En artikel i dagens utgåva av Arbetarbladet berättar att en taxiförare som misstänks för sexuellt utnyttjande av färdtjänstkund fortfarande kör taxi i Gävle. En bransch som verkligen brottas med bevisad brottslighet nämns inte ens som kandidat för att förbjudas. Logik, någon?

Ulla Andersson vill ändra reglerna ”så att det inte ska vara möjligt att kringgå lagen om anställningsskydd genom inhyrning”. De reglerna finns redan på plats och har prövats i arbetsdomstolen i några få fall.

Enligt Ulla Andersson hade Sverige en lägre arbetslöshet innan bemanningsföretagens intåg. Just det. 1994 – tre år efter avregleringen – hade bemanningsbranschen 5000 årsanställda och arbetslösheten enligt Arbetsförmedlingen (Arbetsmarknadsutsikterna våren 2011, diagram s.80) hade gått upp från omkring tre till tio procent. Jag förstår inte hur 5000 årsanställda i bemanningsbranschen skulle ha ökat arbetslösheten på hela den svenska arbetsmarknaden med sju procentenheter. För närvarande är de bemanningsanställda färre än 1,5 procent (!) av de anställda på hela arbetsmarknaden. Arbetslösheten är över 7 procent och i stigande.

Josefin Brink, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, skrev i Svenska dagbladet 12 januari i år: Att 1992 var det år då antalet uppsägningar slog alla rekord och att vi sedan dess aldrig har varit i närheten av så låg arbetslöshet har noll och intet samband med att det då blev tillåtet med bemanningsföretag.

Eftersom Vänsterpartiet internt inte kan komma överens om ifall bemanningsbranschen är boven i dramat eller inte kan vi kanske avföra det från diskussionen? Annars kan vi erbjuda några andra möjliga händelser som kan ha samband med den ökade arbetslösheten i början av 1990-talet:

Sverige hade lägre arbetslöshet innan Gudrun Schyman tillträdde som partiledare i Vänsterpartiet. Sverige hade rekordlåg arbetslöshet innan Michael Jackson släppte skivan ”Dangerous”. I januari 1992 fick allmänheten tillgång till Internet; innan dess hade vi rekordlåg arbetslöshet i Sverige.

Hittills har ingen av bemanningsförbudsivrarna framlagt någon konkret argumentation för att motarbeta bemanningsbranschen. Kaj Raving (v) från Nybro – en av undertecknarna av bemanningsförbudsmotionen – skriver till och med på sin blogg: ”Nej, frågan om bemanningsbranschen har inte ett dugg med arbetslösheten att göra, det handlar om klasskamp.” Vilken klass tillhör de bemanningsanställda? undrar vi.