Trivsel bland inhyrda

· ·
Av Henrik Bäckström, 17 Okt 2011

 

Bild: Mathias Landefjord

I dagensarbete.se läser jag en intervju med ”Erik” som är anställd hos ett bemanningsföretag. Under rubriken ”De skiter i hur vi behandlas” beskrivs en eländig tillvaro som konsult i bemanningsbranschen. Erik vågar inte ställa upp under eget namn och vill inte visa sig på bild av rädsla för repressalier från arbetsgivaren och kunden. ”Jobbet som inhyrd är en rättslös tillvaro, sticker man ut hakan är man inte längre välkommen tillbaka”, säger han.

Eriks bemanningsföretag får lämna sin syn i en intilliggande artikel. De känner inte igen sig i beskrivningen av förhållandena för sina anställda. IF Metall vill inte förbjuda en hel bransch, enligt Dagens Arbete.

Jag suger på det här ett par dagar. Jag kan inte förneka Eriks upplevelse av sin situation. Men samtidigt talar vår egen webbundersökning med över 4000 bemanningsanställda från 2009 och annan tillgänglig forskning ett annat språk. I vår undersökning säger 73 procent av de bemanninganställda att kundföretaget har bemött dem som en av deras egna anställda. 90 procent säger att deras närmaste arbetskamrater i kundföretaget uppskattar dem och deras arbete.

Två dagar efter intervjun med Erik publicerar dagensarbete.se ytterligare en artikel där en doktorand i Göteborg hävdar att hans undersökning ger vid handen att inhyrda trivs på jobbet. ”Vår studie visar på att de inte alls är någon form av andra klassens arbetskraft som det ofta sägs i media”, säger han.

Beskriver Erik egentligen ett förhållande som kan uppstå på alla arbetsplatser, men som när det appliceras på hans specifika situation ska läsas som att själva bemanningsbranschen är ett mörksens näste? Artikeln skaver, den väcker bara frågor och jag har ingen att ställa dem till.