Förtjänst och skicklighet – att försörja staten med personal

· ·
Av Gabriella Sebardt, 04 Okt 2011

Bild: Mathias Landefjord

I fredags arrangerade vi ett seminarium åt Statens inköpscentral vid Kammarkollegiet. Temat var statens upphandling av personalinhyrning. Förfrågan om ett leverantörsmöte hade kommit från Kammarkollegiet där inköpscentralen har sin hemvist och sedan årsskiftet sköter denna uppgift, något de ärvt från Arbetsförmedlingen.

Det var givetvis svårt att motstå ett sådant tillfälle till kontakt, särskilt då upprepade överklaganden och en avbruten upphandling lämnat området avtalslöst under ett par års tid. Förhoppningen var, som någon i auditoriet utryckte det, att det nu skulle bli fjärde gången gillt.

Almegas största hörsal var fullsatt, trots det mycket korta varslet. Mycket av diskussionen handlade om uppföljning och pris som upphandlingskriterium.  Om hur erfarenhet och senioritet väljs bort, diskrimineras, för att pris är det enda som räknas. Om hur kravspecifikationerna måste hänga ihop med det offererade priset; lösningen skulle kunna vara en faktorprissättning.  Och om hur upphandling på lägsta pris inte gynnar staten om inte uppföljning och kvalitetskontroll av leveransen sker.

Jag kan inte låta bli att reflektera över den ordning som gäller vid anställning i staten. Enligt regeringsformens 12 kap. 5 § ska ”avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Kontrasten är stark i förhållande till det fokus på pris som så ofta dominerar upphandling av bemanningstjänster.

Effektiv användning av offentliga medel gynnar alla. Samtidigt är det viktigt för upphandlade myndigheter att förstå effekterna av sitt agerande, särskilt på den aktuella marknaden, dess utbud, sammansättning och struktur.

Min förhoppning är att kommande ramavtal ger grunden för en best-practice inom det offentliga Sverige. Jag hoppas att det inte är som att söka efter de vises sten.