Stafettläkare räddar vården

· ·
Av Henrik Bäckström, 18 Aug 2011

 

Att budgetera är svårt – att organisera ännu svårare. I tisdags kunde vi i SVTs Rapport åter höra om landstingens kostnader för hyrläkare. Landsting i hela riket har överskridit sina budgetar för bemanningspersonal i sommar. ”Stafettläkare fortsätter att vara en stor utgift för många landsting” inleds reportaget. ”Man har till och med gått om förra årets kostnader” fortsätter rapporteringen.

Det är märkligt med denna återkommande rapportering, som tar sin utgångspunkt i det negativa med bemanningsläkare och att bemanningsföretagen skulle vara upphovet till högre kostnader. De facto räddar dessa läkare vården till en försumbar summa i förhållande till landstingens årliga omsättning.

Hur skulle det vara att någon gång ta analysens utgångspunkt i landstingens bristande förmåga att budgetera? En politiker i inslaget nämner detta. Eller varför inte gå till botten med varför det verkar vara omöjligt att anställa läkare utanför storstäderna? Här framkommer att man i Göteborg misslyckats med att rekrytera utländska läkare. Hur fungerar landstingens personalförsörjningsstrategier? I Västerbotten säger landstinget att man medverkat på en mässa och hoppas få 15 läkare.

Hur är vårdverksamheter organiserade? Låt oss ta ett exempel. I början av juli sade en tredjedel av sjuksköterskorna på Uppsala akademiska sjukhus akutmottagning upp sig. 25 sjuksköterskor, varav flera i ledande ställning. Hur är detta möjligt, frågar jag mig?

Frågan är i grunden om kostnaderna är ohemult höga, eller avvikande jämfört med personalkostnaderna i stort. Landstingens personalkostnader uppgår årligen till ca 130 miljarder kronor. Inhyrning av vårdpersonal uppgår till cirka 800 miljoner kronor enligt vår branschstatistik. Omkring en halv procent (sic).

För detta får vi en fungerande vård. Problemen kring personal och organisation får man nog söka på annat håll än hos läkare och bemanningsföretag.